Det dåliga samvetet

Alfons har gråtit, jag har gråtit. Vi har bråkat.
Usch, detta har varit en hemsk dag.

Och nu har jag så dåligt samvete över att jag ibland inte orkar vara den mamman jag vill vara till Alfons. Det är verkligen inte hans fel att våran situation ser ut som den gör just nu.

Det värsta är nog ovissheten. Att inte veta hur länge jag kommer få gå som arbetslös. Handlar det om 3 månader eller handlar det om 8 månader? Vill det sig illa, så är jag arbetslös fram tills nästa sommar. Jag vet att jag får sommarjobb, det är absolut inga problem. Men fram tills dess? Det är långt kvar tills det är sommar igen.
Jag har sökt ssk-utbildningar idag. I december får jag reda på om jag är antagen. Länge dit. Själva antagningen oroar jag mig inte speciellt för, men CSN. Jag vet inte om jag blir beviljad lån med tanke på strul från Högskolan i Jönköping. Blir jag inte beviljad lån, kommer jag aldrig att kunna läsa till ssk.

Vi är överens om att bilen ska säljas. När vet vi inte dock, men troligtvis innan oktober är slut. Detta kommer innebära att jag inte kan vara timvikarie på IVA. Jättetråkigt. Men om jag inte vet att det blir mer än något enstaka pass i månaden, om ens så många, så kan vi inte ha kvar bilen på den grunden.
Jag kommer heller inte kunna söka något jobb utanför stan med tanke på de dåliga kommunikations förbindelserna här.

Såhär trodde jag inte att livet skulle se ut. Verkligen inte.
Jag önskar att jag kunde starta om mitt liv i 15-års ålder och göra en himla massa val om igen. Många jag har gjort, skulle jag göra tvärtom.

Tobias slutar om en stund. Vi borde prata men det känns meningslöst. Det finns inte så mycket att säga till en människa som är oförmögen att sätta sig in i andra människors liv och känslor. Någon som alltid har haft vägen utlagd för sig. Någon som bara säger "det ordnar sig".
Jag väljer nog att lägga mig istället...