Jag börjar få rejäla flashbacks

Nu när det börjar närma sig skola så börjar jag få rejäla flashbacks. Jag vet inte om jag berättat det i bloggen tidigare, men mina vänner vet. I vilket fall som helst, så har jag gått på högskola i Jönköping tidigare. Jag fick ett infall efter studenten och började läsa till gymnasielärare. Under denna tid var jag i ett väldigt destruktivt förhållande och jag tror att jag såg skolan som en tillflyktsort. Sedan, efter diverse personliga problem som resulterade i sjukskrivning hoppade jag av studierna och en månad senare avslutade jag min destruktiva relation. Jag ångrar inte mitt beslut för en sekund, men nu när jag ska återvända till den skolan, dock inte samma lokaler så känner jag att jag börjar få massa minnen tillbaka. Jag minns tillbaka på relationen och personen som jag så starkt har försökt att förtränga. Personen som jag nästan flytt Falköping för att komma ifrån. Han dyker upp ibland, jag ser honom sällan, men ibland stöter vi på varandra. Jag försöker acceptera att det är en del av mitt liv, försöker att vara trevlig och hälsa, men inget tillbaka. Vad ska man förvänta sig egentligen? Varför ska jag egentligen vara trevlig mot en person som gjorde mitt liv till ett rent helvete i ett år? Som försatte mig i ekonomiska problem och bara tänkte på sig själv?
Jag vet svaret, det finns ingen anledning. Jag är glad, att jag tre och ett halvt år senare sitter här med ett bra liv, en underbar make och finaste sonen i hela livet. Jag är på väg någonstans, jag håller på och förverkliga mina drömmar. Vad gör min föredetta? Lever exakt samma liv som tidigare, skadar sina flickvänner och sig själv. Jag har kommit så mycket längre i mitt liv, och det är dags att jag börjar minnas den relationen med ljusa minnen och inse att hade jag inte varit tillsammans med honom, hade jag inte varit kvar i Falköping och jag hade aldrig träffat Tobias och fått Alfons.
Allt i livet händer av en mening. Det är en av mina övertygelser. Det finns en mening med allt.