Orosmoment, ett år för tidigt

Jag är verkligen redan oroad över praktiken. Min framtid hänger på den, men fixar jag fem veckor utan Alfons varje dag? Jag kommer ju längta ihjäl mig, troligtvis inte göra någon bra praktik och må dåligt. Är det så det ska vara? Är inte studierna för alla, även oss som har familj?
Jag känner mig lite malplacerad, lite vilsen. Känns lite jobbigt när det inte känns rätt från första början. Detta som skulle bli början på ett nytt liv. Om tre år och fyra dagar tar jag examen. Jag längtar dit, men just nu känns det för långt borta.