Generationsskillnader

Jag har målat runt alla lister och tak nu i en timme, nu äter jag frukost och ska snart springa ner och hänga tvätt innan jag ska rolla väggarna sista gången. Det har blivit fruktansvärt bra, och hallen känns mycket större.

Jag har funderat en del på generationsskillnader när jag målat. Och framförallt när det kommer till att ha problem, som par eller singel. Någon gång i livet mår du dåligt, du kommer vilja gräva ner dig och inte prata med någon. Min generation är ändå ganska öppen med det. Förklarar för viss omgivning om att det är jobbigt och att man vill hålla sig undan.
Annars kan man ju göra som blondinbella och outa det i bloggen så halva Sveriges tonåringar verkligen är medvetna om att just hon har det tungt.

Jag och Tobias har aldrig tyckt att det varit något att hymla med att vi har det jobbigt och har haft det jobbigt. Han har kanske haft svårare att berätta det, men han har gjort det om någon frågat. Och jag tror att i stort sett alla i min omgivning vet om hur det varit/är.
Men tillhör man generationen över mig, alltså mina föräldrar osv, så ska det hymlas om att man har problem. Man ska inte söka hjälp och gå till en familjerådgivare/kurator/psykolog är fy fy! Saker och ting ska lösas inom familjen, och så är det bara.

I min familj har det alltid varit lite tabubelagt att jag gått hos kurator väldigt många år av mitt liv. Jag gick tre år på högstadiet hos kurator, och jag har gått två år efter att jag flyttade till Falköping.
Det jag vill att ni ska tänka på, det är att faktumet att jag har sökt hjälp, är det som fått mig att stanna kvar vid livet.

Jag tänker aldrig hymla med att jag har problem, eller att någon i min familj har problem. Huvudsaken är att man finns där för varandra.