Att inte vara behövd

Så känner jag mig ungefär överallt. På praktiken behöver dom mig inte som anställd just nu, inte heller någon annan arbetsplats. Lika känner jag hemma.
Tobias tar över allt. Jag får knappt pussa eller krama Alfons när jag kommer hem. Jag får tjata mig till att få lägga honom, eller gå upp med honom en morgon. Jag får knappt sköta hemmet, det enda jag får fixa är matlagningen.

Idag har varit en ganska intensiv dag på praktiken och det är skönt. Dock är det tragiskt vilka fall vi får in ibland. Man lider oerhört med dessa människor.
Emellanåt har jag dock kunnat stanna upp och tänka på min egna situation. Idag var första gången på fyra veckor som jag kände att jag inte ville åka hem. Jag vill inte vara hemma helt enkelt.

Har varit på berget och gått en promenad med hunden, trodde det skulle kännas lättare efter frisk luft och lite sol, men icke.
Även ikväll misstänker jag att jag sover före 21:30.