Jag vet...

Det har blivit jävligt mycket bloggande de senaste dagarna, men det händer mycket.
Nu kommer ett till inlägg, troligtvis det sista för dagen.

Jag har funderat lite ikväll på varför man/jag sällan är nöjd med det jag har. Vet inte hur jag ska förklara för att inte detta ska misstolkas, men i många fall så vill jag ha det alla andra har. Jag är ofta missnöjd. Det är besvärande och det gör att jag har svårt att vara tacksam för det jag har.

Som nu. Jag och Tobias har haft en dispyt ikväll, och jag börjar fundera på saker som jag ofta funderar på när vi har något problem.

Varför kan inte jag få lite uppskattning? T.ex. så vore det kul om jag någon gång kunde få t.ex. en ros bara för att. Eller att han handlar med något från affären som han vet att jag gillar. Det kan vara så enkelt som dagens tidning. Bara för att få lite uppskattning för allt jag gör, eller bara för att han tänker på mig. Men icke.

Varför kan han inte engagera sig i mitt liv? Jag tycker själv att jag är bra på att vara engagerad i hans liv, vad som händer på jobbet, hur det gått i fotbollen, hockeyn osv. Men han somnar när jag behöver prata om något eller vill berätta, eller så säger han "oroa dig inte för det" "försök att släppa det och sov". Jag tycker att han borde veta efter snart tre år hur jag fungerar. Men nej.

Varför kan inte han ta några initiativ? Alltid är det jag som kommer på vad vi ska äta, göra, se på tv, hyra för film, ta på Alfons för kläder, vad han ska ha för några kläder, vilken tid vi ska göra något eller vara någonstans. Jag har tröttnat.

Varför kan han aldrig vara romantisk? Bjuda mig på middag, frukost på sängen, ordna barnvakt en kväll, ge mig en komplimang...

Jag tror jag tänker gå ut i strejk, och jag tror att jag tänker visa honom min blogg. Konstigt nog är det bara här jag kan vara öppen.